EDM och festivaler

Elektronisk dansmusik spelades ofta i början i hemlighet på illegala på så kallade underground rave-fester. Ofta på udda platser såsom i övergivna lokaler, åkrar, fält, skogar eller vilken plats som helst där det fanns stora öppna ytor. I slutet av 1990 och i början på 2000 talet började ravefesterna att utvecklas tills festivaler och konserter. De stora festivalerna innehåller ofta ett stort antal uppträdanden inom ett brett spektra av alla undergenrer som finns inom elektronisk dansmusik. Festivalerna har ofta stort fokus på visuella effekter såsom komplexa ljussystem, tematik, pyroteknik och lasershower. Rave-modet spred sig bland deltagarna och beskrevs som en blandning utan Willy Wonka, Venice Beach, Cirque du Soleil och en gay-parad.

EDM-festivalerna skiljde sig från undergroundfesterna eftersom de var mycket bättre organiserade och var mer officiella där det lades större vikt vid säkerhet och hälsa hos deltagarna. Elektronisk dansmusik beskrevs av Rawley Bornstein från MTV som the new rock and roll vilket även Perry Ferrell har beskrivit genren som.

Festivalerna har haft stor framgång i att marknadsföra sig själva till allmänheten och stora EDM-festivaler har visat sig ha stora positiva ekonomiska effekter på städerna som anordnar dem. Exempelvis drog år 2014 festivalen Ultra Music Festival i Miami in över 223 miljoner dollar. Det stora intresset för EDM-festivaler har lett till att stora musikfestivaler världen numera använder sig av mycket mer elektronisk dansmusik för att locka besökare, exempelvis bjuder de ofta in band och artister som Calvin Harris och Deadmau5 och de brukar även finnas scener som är specifikt utformade för just musik och framträdanden inom EDM-genren.

Många gamla “rävar” inom rave musiken har dock känt att den mer kommersialiserade festivalindustrin är en slags antites till den mer traditionella subkulturen som rave var från början. De ondgör sig över alla de stora sponsorerna, de dyra biljetterna och människorna som de inte tycker passar inom genren och vill återgå till mer undergroundbaserade former av trancefester. Journalisten Russel Smith uttryckte exempelvis sitt missnöje i den kanadensiska tidningen The Globe and Mail där han skrev följande angående de nya festivalerna: the expensive tickets, the giant sponsors, the crass bro culture – shirtless muscle boys who cruise the stadiums, tiny popular girls in bikinis who ride on their shoulders – not to mention the sappy music itself.